Hej på er!
Nu har jag äntligen tid att sitta ner och skriva en förlossningsberättelse. Jag vet att många som tycker det är kul att läsa. Jag tycker det är bland det bästa att höra om andras upplevelser om förlossningen.
Som jag skrev tidigare så gjorde jag en hinnsvepning på BF den 15 feb. Det hjälpte troligen inte mer än att slemproppen lossnade och jag fick mer förvärkar. För på måndagen den 18 feb var vi inne på förlossningen för kontroll då jag tyckte att jag började få regelbunda sammandragningar. Det gjorde inte int men var nervös då allt gick så fort med Signe så jag vågade inte chansa. Men det hade inte hänt något under helgen. Jag var fortfarande öppen 2-3 cm och hela tappen var kvar.
De kommande dagarna tyckre jag att jag inte könde något speciellt. Det var nog en inställning då jag beskedet om falska värkar tidigare under veckan. Men på torsdagen den 21 feb sa jag till Fredrik när han kom hem från jobbet att i dag har jag haft lite känningar. Ingen av oss tog det på något allvar för det hade jag ju sagt flera dagar.
Men under kvällen fortsatte jag att känna lite svaga regelbundna värkar. Inte så att det gjorde ont men det var där och störde liksom. Vi nattade Signe som vanligt vid 19 tiden och gick sen och la oss vid 22.30. Vi somnade båda ganska snart men vid tolv vaknade jag av att det gjorde ont. Oj då, tänkte jag nu kankse det är på riktigt. Jag började klocka värkarna och det var mellan tio och sju minuter emellan. Jag gick upp efter en timme i sängen och duschade varmt och värmde en vetekudde. Jag gick och la mig igen och klockade värkarna igen. När klockan blev två väckte jag Fredrik och sa att nu är det på riktigt! Jag har haft värkar i två timmar och det är mellan sju och fem minuter emellan.
Jag ringde förlossningen och berättade som det var. Hon frågade då hur länge en värk varade... ja, 40-50 sek svarade jag då. Ok, sa BM du ska bara räkna värkar som är drygt en minut. Ok, tänkte jag men det vet jag ju inte förrän efteråt. Men vi satte oss i soffan men en macka och klockade som bara den :) Värkarna blev inte längre är 50 sek men nu kom det var fjärde minut. Kl tre ringde jag igen och vi fick komma in.
Kl 03,30 var vi inne och jag kopplades upp på ctg. Värkarna kom nu var tredje minut och undersökningen visade att jag "bara" var öppen 4 cm och tappen var 2cm lång. Jag trodde hon skojade när hon sa att jag inte riktigt var igång med förlossnigen. Jag fick stanna och jag sa till Fredrik (mest för min egen del) att detta kommer inte gå så fort som men Signe.
Efter en stund med ctg fick jag bada. Men jag kom knappt i badet. Jag stod på knä och fick intensiva värkar hela tiden. Efter en liten stund kom BM in och sa att det ser jobbigt ut. Mmmm sa jag och tog mig upp ur badet. På väg tillbaka till rummet fick jag så kraftiga värkar att jag fick åka rullstol. Tillbaka på rummet 04.30 fick jag lustgas och blev undersökt och var då öppen 6cm. BM kände bebisens huvud så vattnet hade tydligen gått under tiden jag badade.
Efter några värkar med lustgas tycker jag att det trycker på. Kl är nu 04.50. BM är i rummet hela tiden och grejar och förbereder. Hon undersöker mig kl 05.00 och då är jag öppen 9 cm. Jag har alltså öppnat mig 3 cm på 30 minuter! Inte konstigt att jag tycker det är intensivt.
BM lägger mig på sidan men det tycker inte bebisen om så hon föreslår att jag ställer mig på knä i sängen och hänger på ryggstödet. Det hjälper till att få bort den sista kanten när bebisen trycker på med hjälp av tyngdkraften. Det dröjer inte länge innan Fredrik får hjälpa till och trycka på larmknappen. Jag får krystvärkar nästan direkt och efter två stycken är hon ute. Ester kom till oss 05.07. Drygt en och en halv timme efter att vi blev inskrivna. Helt galet!
Jag tror faktiskt jag är gjord för att föda barn :) Visst gör det ont, framförallt när det blir så intensivt under tiden jag öppnar mig. Men att ha en förlossnig som tar fem timmar från att det börjar göra ont tills barnet är ute. Det är överkomligt :) Underbara perfekta lilla Ester ♥
Efter att vi vilat och ätit den berömda brickan med mackor och cider, duschat, vilat och myst fick vi checka in på patienthotellet. Där stannade vi till lunch på lördagen. Efter ett och ett halvt dygn längtade vi hem till storasyter.
En förlossning är det mäktigaste man kan vara med om, så är det bara ♥
// Sara♥